Lusten att skriva har varit borta länge nu. Det är inte bara här på WordPress som jag låtit bli att skriva - jag har varit i det närmaste osynlig på andra sociala medier också (som Facebook) och på intressesajter som jag i vanliga fall åtminstone brukar kika in på då och då. Inte heller besöker jag andras bloggar i någon nämnvärd omfattning. Det är inte bara bristen på lust att skriva som gjort att det inte blivit något blogginlägg. En viktig anledning är att jag för tillfället undviker datorer så långt det går. Efter att ha suttit vid en dator en hel dag på jobbet är det rent själsdödande att fortsätta sitta framför en annan dator då jag kommer hem. Jag behöver en stunds frånvaro från skärmar med texter på. En stund utan intryck. Eller – egentligen – en stund utan intryck som jag behöver ta ställning till. Intryck får man ju alltid, men det kan vara väldigt skönt att bara ta in dem utan att känna att man behöver göra något av dem. Mindfulness.
Ändå har jag lite dåligt samvete för att jag inte skriver. Min blogg fungerar ju som min dagbok och det finns så mycket som jag riskerar att glömma av om jag inte får ner det i skriven form. Det mesta är antagligen inte viktigt, men… sådant som jag och Marcus har gjort är det… och sådant han sagt är det också. Så här kommer några saker han sagt och som jag inte vill glömma bort:
”Marcus – jag vill ha en kram fort”!
”Är kramar din bensin”?
♥
”Marcus… vet du vad det bästa som finns är”?
”Nej”.
”Det är du. Du är det bästa som finns”.
Marcus funderade en liten stund och sedan sa han:
”I din och mammas värld kanske jag är det bästa som finns, men i min värld är du och mamma det bästa som finns”.
♥
Ett SMS från Marcus den 7 maj: ”Jag tycker om dig i alla evigheter. Från Marcus”.
♥
Den 29 mars var jag på väg hem från ögonläkaren i Karlstad med en febrig grabb och vi satt och pratade lite i bilen. ”Det bästa med den här dagen var väl att du slipper lappen för ögat i fortsättningen”? ”Nä, det bästa med den här dagen var att få vara med dig”.
♥
Mer klokheter kommer att skrivas in här i bloggen allteftersom jag kommer ihåg det han sagt eller då han säger något nytt och tänkvärt.
Min grabb har alltid varit lite blyg och försiktig. Döm om min förvåning då han den 14 april sjöng duett med en tjej i en skolmusikal. Med mikrofon och inför publik! Till mig hade han bara sagt att han hade ett par repliker – inte att han skulle sjunga! 
Jag frågade om han hade varit nervös då han stod där och sjöng, men han svarade bara ”varför då… de (publiken) är väl inte farliga”?
Jag har hela skolmusikalen på film! Den slår vilken professionell musikal som helst med hästlängder.
Vi har spelat lite mindre minigolf i år jämfört med förra året. Det beror nog mest på att Marcus börjat träna långgolf. Vi har varit på Eda GK (i Noresund) en gång i veckan sedan slutet på maj. I morgon och på tisdag är det träningsläger – 8 timmar golf per dag. Marcus ville gärna vara med om jag följde med, så det gör jag ju såklart! Han är jätteduktig – har världens finaste sving… konstigt hur naturlig en rörelse kan se ut hos ett barn. Har dragit iväg en hel del bollar själv under sommaren, men jag har inte gått någon runda på banan eftersom jag ännu inte löst medlemsskap. Jag ska försöka få tillbaka pengar från Melleruds GK där jag var medlem för drygt tio år sedan – jag har lånat klubben pengar (3000 kronor) då de började utveckla verksamheten där i mitten av 1990-talet. De pengarna kan jag lägga på medlemsskapet i Eda GK i stället. Nästa år kanske Marcus och jag kan gå några rundor gemensamt. Kul!
Den 10-12 juli var Marcus och jag iväg på en minisemester till Legoland. Det var något han sett fram emot sedan jag bokade resan (i mars tror jag att det var). Bussresa med Gruppresor från järnvägsstationen i Arvika via ett antal upphämtningsplatser innan vi nådde Göteborg där snabbfärjan tog oss över till Fredrikshamn. Det var första gången som Marcus åkte en större båt, så bara det var säkert en upplevelse. Sedan blev det ytterligare några timmars bussresa ner till Hotel Pejsegården i Braedstrup som ligger några mil från Billund och Legoland. Fint hotell… har faktiskt bott där en gång förut men det var då jag själv var i tio-tolvårsåldern. Då var det jag och brorsan som åkte med våra föräldrar till Legoland. Vi spelade lite bowling på hotellet (världens torraste banor, helt omöjliga att spela ”riktigt” på) innan vi gick och lade oss första kvällen. Dagen därpå var det Legoland för hela slanten. Vi åkte en hel del attraktioner tillsammans (där jag kunde ha med mig videokameran och kompaktkameran) och i något fall åkte han själv (bra för självförtroendet, inbillar jag mig). Sedan tittade vi förstås på alla miniatyrvärldar som finns uppbyggda på Legoland och där det mesta som kan röra på sig också rörde på sig. Kan rekommendera Legoland för alla – det finns något för både barn och vuxna. Trots alla attraktioner var det nog världens största Legoshop som var den största behållningen för Marcus – där köpte han Lego för närmare 1200 svenska kronor. Hihi… ett väldigt lyckligt barn släpade runt på en väldigt stor påse resten av dagen på Legoland.
Dagen därpå var det hemfärd och efter en lunch i Fredrikshamn åkte vi med den större färjan hem (Stena Danica). Det gillades av Marcus. Vi åt gott (Marcus åt en barnbuffé, jag en jättestor räksmörgås), spelade bort lite pengar på de enarmade banditerna (det tog säkert en och en halv timme att bli av med 50 kronor) och Marcus åkte motorcykel för en hundralapp (ni vet en sådan där som man kan sitta på medan man ser banan framför sig på en stor skärm). Vem vet… min lilla knatte kanske är en blivande knutte? Efter att ha kommit i land via en krånglande landgång (den satt liksom inte riktigt fast) fortsatte bussen hemåt och vid midnatt var vi tillbaka i Arvika.
Bilder kanske kommer senare.
Vad har jag sjäv gjort under semestern då? Minsta möjliga, faktiskt. Tiden före semestern var otroligt stressig och jag mådde inte särskilt bra (ni vet… yrsel, huvudvärk, tinnitus, panikkänslor…) så att göra så lite som möjligt under semestern var nödvändigt. Tyvärr har det väl inte hjälpt riktigt… jag kan fortfarande få yrsel, huvudvärk och panikkänningar bara jag stressar upp mig det minsta lilla… det behöver inte vara negativ stress utan något så enkelt och roligt som att hälsa på en gammal arbetkamrat några mil från stan kan räcka. När sedan det besöket följdes upp med en översvämning i källaren samma kväll fick det till följd att jag gick upp i varv så mycket att jag bara fick en timmes sömn den natten. Jag har väldigt svårt att varva ner, ibland är det helt omöjligt. Jag tror att jag har beskrivit känslan tidigare – det är som om kopplingen på en bil hålls nedtryckt samtidigt som man pressar gasen i botten. Den rusande känslan får jag i kroppen och den kan sitta i under många timmar. Den går inte att häva – bara att vänta ut.
Tinnitusen dånar och piper för fullt, så nu ger jag mig för den här gången. Kanske blir det lite kompletteringar framöver. Mer text, kanske lite bilder.
Kram på er alla!
