Rush hour(s)

Rusningstid.

Något man förväntar sig i de större städerna under vardagar från 16.00 och några timmar framåt. En ständig ström, ett ständigt brus, ett infrastrukturellt blodomlopp. Rusningstid är inte något man förväntar sig i sin egen säng mellan 22.00 och 02.00. Ändå var det rusningstid jag upplevde igår kväll och i natt: en kropp som gick på högvarv, ett uppstressat tillstånd som inte gick att motverka och en tinnitus som var lika högljudd som biltrafik. Försök att sova då om du kan. Det är som att försöka somna då man ligger mitt i en rondell samtidigt som man håller i ett elstängsel.

Jag har blivit sämre på att jonglera – antalet bollar som jag kan hålla i luften samtidigt är färre än de jag kunde hålla i luften förut. Tusen bollar märkta med “måste” blandas med bollar märkta med “borde göra” och “borde redan ha gjort” och även om jag hinner sovra något bland dem så ramlar många bollar ned – både av måstesorten och av bordesorten. Sannolikt är det inte hela världen, men känslan av att inte kunna jonglera lika bra som tidigare är frustrerande. Den stressar och ger dåligt samvete.

Det är också jobbigt att den försämrade jongleringsförmågan, den höga stresshormonhalten, huvudvärken och tinnitusen inte syns. Det känns som om jag måste påminna folk om att jag faktiskt inte kan hålla de tusen bollarna i luften längre och just påminnandet känns i sig också stressande. Att om och om igen behöva påminna om att benet är brutet men att gipset är osynligt.

Ett bakslag i tillfrisknandet, ett steg tillbaka på vägen framåt. På’t igen!

Vill passa på att tacka Susanne för den fina kommentaren på förra inlägget! En stor kram till dig!