Något man förväntar sig i de större städerna under vardagar från 16.00 och några timmar framåt. En ständig ström, ett ständigt brus, ett infrastrukturellt blodomlopp. Rusningstid är inte något man förväntar sig i sin egen säng mellan 22.00 och 02.00. Ändå var det rusningstid jag upplevde igår kväll och i natt: en kropp som gick på högvarv, ett uppstressat tillstånd som inte gick att motverka och en tinnitus som var lika högljudd som biltrafik. Försök att sova då om du kan. Det är som att försöka somna då man ligger mitt i en rondell samtidigt som man håller i ett elstängsel.

Jag har blivit sämre på att jonglera – antalet bollar som jag kan hålla i luften samtidigt är färre än de jag kunde hålla i luften förut. Tusen bollar märkta med ”måste” blandas med bollar märkta med ”borde göra” och ”borde redan ha gjort” och även om jag hinner sovra något bland dem så ramlar många bollar ned – både av måstesorten och av bordesorten. Sannolikt är det inte hela världen, men känslan av att inte kunna jonglera lika bra som tidigare är frustrerande. Den stressar och ger dåligt samvete.

Det är också jobbigt att den försämrade jongleringsförmågan, den höga stresshormonhalten, huvudvärken och tinnitusen inte syns. Det känns som om jag måste påminna folk om att jag faktiskt inte kan hålla de tusen bollarna i luften längre och just påminnandet känns i sig också stressande. Att om och om igen behöva påminna om att benet är brutet men att gipset är osynligt.

Ett bakslag i tillfrisknandet, ett steg tillbaka på vägen framåt. På’t igen!

Vill passa på att tacka Susanne för den fina kommentaren på förra inlägget! En stor kram till dig!

Ändå har jag lite dåligt samvete för att jag inte skriver. Min blogg fungerar ju som min dagbok och det finns så mycket som jag riskerar att glömma av om jag inte får ner det i skriven form. Det mesta är antagligen inte viktigt, men… sådant som jag och Marcus har gjort är det… och sådant han sagt är det också. Så här kommer några saker han sagt och som jag inte vill glömma bort:

”Marcus – jag vill ha en kram fort”!

”Är kramar din bensin”?

♥

”Marcus… vet du vad det bästa som finns är”?

”Nej”.

”Det är du. Du är det bästa som finns”.

Marcus funderade en liten stund och sedan sa han:

”I din och mammas värld kanske jag är det bästa som finns, men i min värld är du och mamma det bästa som finns”.

♥

Ett SMS från Marcus den 7 maj: ”Jag tycker om dig i alla evigheter. Från Marcus”.

♥

Den 29 mars var jag på väg hem från ögonläkaren i Karlstad med en febrig grabb och vi satt och pratade lite i bilen. ”Det bästa med den här dagen var väl att du slipper lappen för ögat i fortsättningen”? ”Nä, det bästa med den här dagen var att få vara med dig”.

♥

Mer klokheter kommer att skrivas in här i bloggen allteftersom jag kommer ihåg det han sagt eller då han säger något nytt och tänkvärt.

Min grabb har alltid varit lite blyg och försiktig. Döm om min förvåning då han den 14 april sjöng duett med en tjej i en skolmusikal. Med mikrofon och inför publik! Till mig hade han bara sagt att han hade ett par repliker – inte att han skulle sjunga! Jag frågade om han hade varit nervös då han stod där och sjöng, men han svarade bara ”varför då… de (publiken) är väl inte farliga”?

Jag har hela skolmusikalen på film! Den slår vilken professionell musikal som helst med hästlängder.

Vi har spelat lite mindre minigolf i år jämfört med förra året. Det beror nog mest på att Marcus börjat träna långgolf. Vi har varit på Eda GK (i Noresund) en gång i veckan sedan slutet på maj. I morgon och på tisdag är det träningsläger – 8 timmar golf per dag. Marcus ville gärna vara med om jag följde med, så det gör jag ju såklart! Han är jätteduktig – har världens finaste sving… konstigt hur naturlig en rörelse kan se ut hos ett barn. Har dragit iväg en hel del bollar själv under sommaren, men jag har inte gått någon runda på banan eftersom jag ännu inte löst medlemsskap. Jag ska försöka få tillbaka pengar från Melleruds GK där jag var medlem för drygt tio år sedan – jag har lånat klubben pengar (3000 kronor) då de började utveckla verksamheten där i mitten av 1990-talet. De pengarna kan jag lägga på medlemsskapet i Eda GK i stället. Nästa år kanske Marcus och jag kan gå några rundor gemensamt. Kul!

Den 10-12 juli var Marcus och jag iväg på en minisemester till Legoland. Det var något han sett fram emot sedan jag bokade resan (i mars tror jag att det var). Bussresa med Gruppresor från järnvägsstationen i Arvika via ett antal upphämtningsplatser innan vi nådde Göteborg där snabbfärjan tog oss över till Fredrikshamn. Det var första gången som Marcus åkte en större båt, så bara det var säkert en upplevelse. Sedan blev det ytterligare några timmars bussresa ner till Hotel Pejsegården i Braedstrup som ligger några mil från Billund och Legoland. Fint hotell… har faktiskt bott där en gång förut men det var då jag själv var i tio-tolvårsåldern. Då var det jag och brorsan som åkte med våra föräldrar till Legoland. Vi spelade lite bowling på hotellet (världens torraste banor, helt omöjliga att spela ”riktigt” på) innan vi gick och lade oss första kvällen. Dagen därpå var det Legoland för hela slanten. Vi åkte en hel del attraktioner tillsammans (där jag kunde ha med mig videokameran och kompaktkameran) och i något fall åkte han själv (bra för självförtroendet, inbillar jag mig). Sedan tittade vi förstås på alla miniatyrvärldar som finns uppbyggda på Legoland och där det mesta som kan röra på sig också rörde på sig. Kan rekommendera Legoland för alla – det finns något för både barn och vuxna. Trots alla attraktioner var det nog världens största Legoshop som var den största behållningen för Marcus – där köpte han Lego för närmare 1200 svenska kronor. Hihi… ett väldigt lyckligt barn släpade runt på en väldigt stor påse resten av dagen på Legoland.

Dagen därpå var det hemfärd och efter en lunch i Fredrikshamn åkte vi med den större färjan hem (Stena Danica). Det gillades av Marcus. Vi åt gott (Marcus åt en barnbuffé, jag en jättestor räksmörgås), spelade bort lite pengar på de enarmade banditerna (det tog säkert en och en halv timme att bli av med 50 kronor) och Marcus åkte motorcykel för en hundralapp (ni vet en sådan där som man kan sitta på medan man ser banan framför sig på en stor skärm). Vem vet… min lilla knatte kanske är en blivande knutte? Efter att ha kommit i land via en krånglande landgång (den satt liksom inte riktigt fast) fortsatte bussen hemåt och vid midnatt var vi tillbaka i Arvika.

Bilder kanske kommer senare.

Vad har jag sjäv gjort under semestern då? Minsta möjliga, faktiskt. Tiden före semestern var otroligt stressig och jag mådde inte särskilt bra (ni vet… yrsel, huvudvärk, tinnitus, panikkänslor…) så att göra så lite som möjligt under semestern var nödvändigt. Tyvärr har det väl inte hjälpt riktigt… jag kan fortfarande få yrsel, huvudvärk och panikkänningar bara jag stressar upp mig det minsta lilla… det behöver inte vara negativ stress utan något så enkelt och roligt som att hälsa på en gammal arbetkamrat några mil från stan kan räcka. När sedan det besöket följdes upp med en översvämning i källaren samma kväll fick det till följd att jag gick upp i varv så mycket att jag bara fick en timmes sömn den natten. Jag har väldigt svårt att varva ner, ibland är det helt omöjligt. Jag tror att jag har beskrivit känslan tidigare – det är som om kopplingen på en bil hålls nedtryckt samtidigt som man pressar gasen i botten. Den rusande känslan får jag i kroppen och den kan sitta i under många timmar. Den går inte att häva – bara att vänta ut.

Tinnitusen dånar och piper för fullt, så nu ger jag mig för den här gången. Kanske blir det lite kompletteringar framöver. Mer text, kanske lite bilder.

Kram på er alla!

”Sluta, säg inte att det är omöjligt
För jag vet att det är möjligt
Fast jag vet att du aldrig ser på mitt sätt
Jag kan säga, du kommer en dag
Jag kan säga att du kommer en dag

Jag kommer att vara populär, kommer jag att vara populär
Jag ska dit, populära
Min kropp vill att du flicka
Min kropp vill att du flicka
Jag hämtar dig när jag är populär
Jag satte mina händer upp i ljuset
Du ser mig dansa för mitt liv
Jag kommer att vara populär, kommer jag att vara populär
Jag ska dit, populära

Sprid nyheten Jag ska ta kampen
För rampljuset, dag och natt
Jag kan ta detta till nummer ett
Vara någon, innan du är borta
Vara någon innan du är borta

Jag kommer att vara populär, kommer jag att vara populär
Jag ska dit, populära
Min kropp vill att du flicka
Min kropp vill att du flicka
Jag hämtar dig när jag är populär
Jag satte mina händer upp i ljuset
Du ser mig dansa för mitt liv
Jag kommer att vara populär, kommer jag att vara populär
Jag ska dit, populära

Åh, pop, oh pop, oh populär
Åh, pop, oh pop, oh populär
Åh, pop, oh pop, oh populär
Oh, oh-oh-oh

Jag kommer att vara populär, kommer jag att vara populär
Jag ska komma dit
Min kropp vill att du flicka
Min kropp vill att du flicka
Jag hämtar dig när jag är populär
Jag satte mina händer upp i ljuset
Du ser mig dansa för mitt liv
Jag kommer att vara populär, kommer jag att vara populär
Populära”

Oh, så bra!

• Bladerunner (final cut). En otroligt vacker dystopi och ett måste i en bra filmsamling.
• Brassed off. En engelsk, varm film. De är bra på sådant, engelsmännen.
• Jacques Tati. En box med fem filmer: Fest i byn, Min Onkel, Playtime, Semestersabotören och Trafic. Ibland behövs inte särskilt många ord för att locka fram ett skratt eller två.
• Johan Glans – World tour of Skåne: beskrivning överflödig. Johan Glans är i mitt tycke Sveriges bästa komiker.
• The Princess Bride – eller som den heter på svenska: Bleka dödens minut. En riktigt bra saga med fantastiskt vacker filmmusik av Mark Knopfler.
• Little Britain, The big box. 8 DVD-skivor med engelsk humor i toppklass. Bra att titta på regniga dagar eller då man helt enkelt behöver ett gott skratt.

Med presentkortet gick rubbet på 325 kronor inklusive frakt. Inte illa!

Skivorna borde väl dyka upp på tisdag. Undrar vilken jag ska börja med?

Det är värre med de dåliga filmerna. Jag har oftast väldigt svårt att komma ihåg dem just för att de inte givit några bestående intryck hos mig. De har inte givit några långlivade avtryck vare sig på näthinnan eller i hjärtat. De har inte utgjort det som på engelska kallas food for thought – näring för tanken. För att komma ihåg de filmer jag sett har jag dragit igång ytterligare en blogg – Filmbanken. Den är en backup för mitt dåliga filmminne. I Filmbanken kommer jag (om jag kommer ihåg det) att lägga in både de bra och de dåliga filmerna jag ser och ibland kommer de att åtföljas av egenhändigt ihopknåpade recensioner.

Recensioner har ofta en tendens att innehålla en massa cineastiskt mumbojumbo. Film A ska jämföras med den okända filmen B och var inte regissören C:s näst senaste verk mycket mer märkvärdigt än samme regissörs senaste filmiska bottennapp? Sådant där tycker jag är rätt ointressant. För mig är film alltid en fråga om upplevelse – på vilket sätt påverkar filmen mig? Vad tyckte jag? Vad gav den mig? Varför? Det är sådant jag kommer att skriva om.

Kultursnobbistiskt ordbajs får andra hålla på med.

Än så länge finns det bara en recension gjord av mig, men det kommer fler allteftersom. Första recensionen är en ren avrättning av filmen Burn after reading. Läs gärna recensionen, men undvik filmen.

Han springer iväg, snabba steg genom korridoren och uppför trappan till fritids. Själv står jag kvar och lyssnar.

- Carina! Den här första dagen var helt perfekt!

Min lille grabb. Ingen Ågren för att jullovet var slut där, inte!

Kör jag bil kan det ibland hända att synintrycken – eller faktiskt bristen på synintryck – plötsligt kommer som en chock. Jag kan rycka till på samma sätt som jag skulle ha gjort om det sprungit ett djur över vägen, eller så kan jag drabbas av karusellyrsel där hela världen snurrar. Speciellt vanligt är det på öppna platser (fält, brokrön) där synintrycken är få. Hjärnan fixar inte bristen på intryck och det får mig att rycka till eller att bli yr.

När som helst och helt utan förvaring kan det hugga till i bröstet (det känns som att få ett knytnävsslag inifrån bröstkorgen) och när som helst kan jag drabbas av svimningskänslor (det känns som ett snabbt övergående blodtrycksfall).

Jag vet numera att alla dessa symptom är olika uttryck för ångest och att detta är en sjukdom jag dragit på mig genom många års negligerad stress. Det är en jävligt (ursäkta) konstig känsla att veta att jag vid minsta stress plötsligt upplever ångest. Vadå? Jag? Ångest? Jag är känner mig ju frisk, ju! Ångestfyllda människor är ju sjuka? Konstiga! Mental cases!!! Eller?

Först då man själv drabbas av något förstår man vad det handlar om. Ångest är inget konstigt, det är en kemisk brist på serotonin i hjärnan och den bristen beror på att serotoninet som pytsas ut tas upp för fort igen. Anledningen till att det blivit så är att jag struntat i varningsklockorna som min stressade hjärna låtit klämta med i många år. Förut gick det att stressa på jobbet, att stressa hemma, att stressa med att få ekonomin att gå ihop, att uppleva social stress genom att vara långt från släkt och vänner och att sköta både hus, matlagning, tvätt, barn (de veckor jag har Marcus hos mig) och annat på egen hand. Det går inte längre. En dag i juni förra året talade hjärnan (efter att jag under en lång period dessutom ofrivilligt hade misshandlat den med bara 3-4 timmars sömn per natt) om att den hade fått nog av mitt beteende och den gav mig en flera minuter lång attack där världen bara snurrade runt, runt, runt. Det kändes rent fysiskt som om något hade gått sönder i huvudet.

Slutade jag stressa? Nope! Lite yr av trötthet kan väl alla bli? När världen snurrade runt nästa gång befann jag mig olämpligt nog bakom ratten i min bil och bilen befann sig olämpligt nog på motorvägen väster om Örebro. Det blev ett par minuters spännande bilkörning! Den här gången efterlämnade yrselattacken en gnagande känsla av oro i kroppen. Tiden efter den händelsen gav hjärnan massor av signaler – det gick inte längre att låtsas som om ingenting var galet. Flera timmar per dag gungade världen under mina fötter. Hur det kändes? Som att gå på en av de där stora studsmattorna man kan se i var och varannan trädgård sommartid.

Min tinnitus övergick från att ha varit lite trist irriterande till att med sitt brummande och pipande dominera över de flesta andra ljud. Då jag gick över mönstrade ytor (som klinkers) fick hjärnan inte längre ihop mönstren utan allt flöt ihop till en enda förvirrande röra av streck. Vid vissa tillfällen kunde jag uppleva det som att något ”rullade” under fötterna – tänk er att ni känner en rundstav röra sig under vardera foten utan att det finns någon rundstav där. Det är en minst sagt knepig känsla.

Den första riktiga – och den hittills mest obehagliga – panikångestattacken fick jag på väg mellan t-banan och Stockholms Central den 1 oktober 2010. Hela världen studsade upp och ner, upp och ner, upp och ner. Snabbt, snabbt, snabbt. Samtidigt kom paniken och med den tunnelseendet. Allt vid sidan om mig försvann och jag var tvungen att komma ut… fort, fortare, fortast. För den som aldrig haft en sådan panikångestattack så är det som att bli jagad av folk som vill en riktigt illa. Man upplever den paniken trots att man vet om att man befinner sig i en säker miljö, att man befinner sig i en situation som man befunnit sig i tusen gånger förr, att man befinner sig i trygghet. Det hjälper inte att man vet det – det är som att få en dos panik injicerad i blodomloppet.

Jag har numera en bra medicin (Mirtazapin) med (för mig) få biverkningar. Den mest påtagliga biverkningen är att jag drömmer otroligt intensivt flera gånger per natt. Till skillnad från vanliga drömmar som ju nästan alltid följer första bästa synaps i hjärnans undermedvetna så följer mina drömmar numera väldigt röda trådar. De är inte alltid logiska, men de går väldigt bra att följa med i och jag kommer alltid ihåg dem då jag vaknar. 3-4 filmer a 15-20 minuter varje natt, i stort sett alltid roliga eller åtminstone alldagliga. Ytterst sällan hotfulla, även om jag råkade slå ihjäl en person häromnatten. De är alldeles gratis (nästan, medicinen kostar inte många kronor). Slå det ComHem On Demand.

Medicinen gör att jag i stort sett slipper gungyrseln och karusellyrselattackerna är få. Panikångestattackerna kommer inte lika ofta även om jag nu haft början till tre stycken på två dagar – sannolikt kommer de som ett brev på posten då jag stressat det allra minsta (eller då jag suttit koncentrerad över något en längre stund). Eftersom jag vet att de inte är farliga i sig, så väntar jag ut dem. Jag stannar kvar i situationen där de uppstod, vilket dels tar udden av dem, dels lär detta göra att de så småningom försvinner helt.

Trycket i bröstet finns kvar, liksom huvudvärken, mindre yrselattacker, hugg i bröstet och en del panikångest. Som det är nu kan jag hantera det. Hur jag klarar av att hantera det i morgon vet jag inte. Jag är livrädd för att stressa. Då symptomen kommer måste jag ta det lugnare. Jag vill inte gå in i väggen.

Jag har valt att göra det här inlägget offentligt. När man drabbas av det jag drabbats av för första gången vet man inte vad det är och man googlar mer än man någonsin gjort tidigare. Kanske hittar någon något värdefullt i det jag skrivit. Är du en av de som gjort det så kan det kännas skönt att veta att både du och jag är normala som fan. Sannolikt har du liksom jag en personlighet som får dig att vilja göra allting perfekt och antagligen har du stressat halvt ihjäl dig för att uppfylla perfektionen i allt du företar dig. Jag kan berätta en sak för dig. Det går inte. Inte i längden.

Få saker är nödvändiga. Om du i varje val du har att göra ställer dig själv frågan ”är det nödvändigt” så kan du i de flesta fall svara nej. Världen blir inte bättre av en diskad disk – de flesta i världen lever i kaos. Du klarar lite damm i hörnen. Perfektionen är inget värd om den uppnås på bekostnad av dig.

Lämna gärna ett spår efter dig om du googlat dig hit (jodå, alla andra får också gärna lämna ett spår). Skriv en kommentar eller maila mig. Men du: det är inte nödvändigt. Gör det bara om du orkar.

PS: jag får inte längre några karusellyrselattacker då jag kör bil. It’s safe out there! DS.